ADHD och vi

I år firar jag och min man tio år som gifta. När man har varit gifta i 25 år så kallas det för silverbröllop. Tio år motsvaras av tenn. Ett tag funderade jag på om det hade med engelskans tenn att göra, så jag var tvungen att dubbelkolla vad tenn heter på engelska och det heter tin. Jag vet inte om min teori håller.

Min man har ADHD vilket vi inte visste om när vi gifte oss. Diagnosen fick han fyra år efter att vi hade gift oss. Sedan dess har våra liv blivit mindre tumultartade och vi har blivit mycket bättre på att hantera olika situationer som innan kunde vara problematiska. En hel del hjälp fick vi också av en familjerådgivare. Eftersom jag vet att det finns en hel del människor där ute med ADHD så tänkte jag dela med mig av några tips som vi har lärt oss genom åren.

För det första är det viktigt att alltid försöka komma ihåg vad det är man gillar med den andra personen och memorera det. I stunder när man blir arg kan jag mentalt lugna ner mig med min lista och inte bli så arg som jag annars kanske skulle bli, eller blev förut.

Tydligen ska Petter också ha ADHD.

Det är också bra att inte alltid försöka tänka på vad den andra personen gör för fel och hur man skulle vilja ändra på det. Den enda man kan ändra på är sig själv och därför är det viktigt att också ställa sig den frågan. Annars blir ju allting alltid den andres fel och det leder sällan någonstans.

Jag och min man har också infört en kväll i veckan som är vår. Som tur är så har våra barn nu blivit så stora så att det går att lösa och det har betytt väldigt mycket för vår relation. Nu får vi tid för bara oss där vi är vi och inte mamma eller pappa. Vi gör saker som vi gillar att göra ihop, går ut och äter, bio, teater eller ibland bara en promenad. Det är jättebra!

Förra året genomgick min dotter en ADHD-utredning eftersom vi misstänkte att hon också kanske hade det. Det märkliga är ju att efter det att min man fick sin diagnos så ser man ADHD överallt. Tror man. Men det är ju inte alltid sant. Vi är alla unika med våra egenheter och det visade sig mycket riktigt att min dotter inte har ADHD. På samma sätt som det är skönt att få en diagnos och därmed en förklaring (vilket det var för min man) så är det också bra att kunna utesluta saker.

Avslutningsvis vill jag tipsa om den här boken också, den är jättebra.

Ta hand om varandra där ute och behandla alla med respekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *