Historik

Är du mer nyfiken på Heliga Birgitta än mig?

Här kan du läsa alla böcker som ingår i Heliga Birgitta av Sverige Himmelska Uppenbarelser.

Vill du börja läsa Heliga Birgittas Liv och Efterkommande ser du mer nedan:

BIRGITTA BIRGERSDOTTER föddes omkring 1302 på Finsta gård i Uppland, såsom dotter till

Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka, Södermanland
Heliga Birgitta på ett altarskåp i Salems kyrka, Södermanland

den mäktige jorddrotten Birger Petersson och hans maka Ingeborg Bengtsdotter. Fadern var lagman i Uppland och hade deltagit i Upplandslagens definitiva kodifiering. Han var alltså en litterärt verksam man, och detta har säkert varit en av de omständigheter som möjliggjort Birgittas gradvisa utveckling till författarinna. Efter fru Ingeborgs tidiga död övertogs flickans uppfostran av en moster, som var gift med lagmannen i Östergötland. Ännu blott fjortonårig blev hon, enligt faderns önskan, bortgift med den förnäme ynglingen Ulf Gudmarsson, vilken efterhand blev lagman även han. Oaktat Birgitta vid äktenskapets ingående följt sin faders vilja och icke sin egen (ty helst hade hon velat leva i jungfrulighet), blev samlivet makarna emellan lyckligt. Ulvåsa gård i Östergötland var deras hem. I det nästan trettioåriga äktenskapet föddes åtta barn, bl. a. Katarina, som senare blev moderns trofasta hjälparinna i realiserandet av hennes planer. Fru Birgitta, som alltid haft starka religiösa intressen, satte sig i förbindelse med lärda prästmän, bl. a. med kaniken magister Mattias i Linköping, som en längre tid var hennes biktfader. Bland landsbygdens fattiga och sjuka utövade hon en storartad välgörenhet. Herr Ulfs befattning som riksråd och lagman gav henne dessutom tillträde till konung Magnus Erikssons krets, och sålunda fick hon en tid tjänstgöra som drottning Blankas hovmästarinna.

Av stor betydelse för Birgittas utveckling blev den pilgrimsfärd, som hon och hennes man 1341/42 företogo till Santiago de Compostela i Spanien. Färden genom Frankrike gjorde med ens tvenne tragiska företeelser aktuella för henne: påvens nödtvungna vistelse i Avignon samt det förödande kriget mellan Frankrike och England. Efter hemkomsten till Sverige hade herr Ulf endast en kort tid kvar att leva. Han avled den 12 februari 1344 i Alvastra cistercienskloster, där han den sista tiden vistats. Själv slog Birgitta sig ned vid detta kloster. De himmelska uppenbarelser, av vilka hon redan förut haft en viss erfarenhet, kommo nu i myckenhet. Hon hörde Gud förkunna att han ville inviga henne i sina rådslut och genom henne göra dem bekanta för världen. Hädanefter skulle hon alltså leva för sin uppgift såsom hans språkrör.

Såsom en uppenbarelse betecknar den katolska teologien den handling, varigenom Gud vid sidan av naturens vanliga ordning tillkännager någon hittills fördold sanning. Birgitta räknas till dem som mottagit sådana gudomliga meddelanden. Ofta sattes hennes yttre sinnen ur funktion, och hon uppfattade då gestalter, vilka symboliserade andliga realiteter, eller kände sitt förstånd underbart upplyst utan förmedling av kroppsliga bilder. Efter att ha återvänt till sig själv berättade hon för en sekreterare vad hon upplevt under extasen, och denne skrev ned det på latin. Stundom nedskrev hon själv en svensk relation, åt vilken han gav latinsk språkdräkt. Såsom sekreterare anmälde sig redan under Birgittas första tid i Alvastra subpriorn Petrus Olovsson. Med få avbrott har han fortsatt att fylla denna sin uppgift ända till Birgittas död i Rom decennier senare. En annan Petrus Olovsson, som förut varit föreståndare för helgeandshuset i Skänninge, har stundom biträtt eller ersatt honom, och under den senare perioden av Birgittas Rom-vistelse hörde även hennes spanske biktfader Alfons, f. d. biskop av Jaén, till hennes sekreterare.

Magister Mattias underkastade relationerna av Birgittas uppenbarelser en första teologisk granskning. övertygad om deras gudomliga ursprung skrev han en prolog, avsedd att inleda det urval av nedskrivna uppenbarelser, som en annan av Birgittas vänner, biskop Hemming av Åbo, åtog sig att underställa ärkebiskopens och några andra kyrkomäns kritik. Dessa prelater kommo, efter att ha tagit del av det skrivna, till samma positiva resultat som Mattias, och sierskans berömmelse började spridas.

Omkring 1345 inspirerades Birgitta till att nedskriva stadgarna för ett kloster, avsett att utgöras av en nunne- och en munkavdelning. Hon ville placera det nya klostret på Vadstena kungsgårds mark nära Vätterns östra strand. Till Magnus Eriksson, som ju var personligen bekant för henne, riktade hon en anhållan om ekonomisk insats till förmån för det nya företaget. Själv var hon urståndsatt att göra en sådan insats, enär hon kort efter mannens död avhänt sig största delen av sin egendom och börjat leva på nunnors vis. Konungen visade sig också till en början gynnsamt stämd mot hennes planer. Men ett omslag skedde snart.

Minnessten över Heliga Birgitta vid Skederids kyrka, Finsta.
Minnessten över Heliga Birgitta vid Skederids kyrka, Finsta.

Något år efter klosterregelns författande åtogo sig Petrus av Alvastra och Hemming av Åbo att till påven Klemens VI framföra Birgittas maning, att han måtte flytta det påvliga residenset från Avignon tillbaka till Rom, kristenhetens huvudstad av gammalt, och därefter gripa sig an med Kyrkans reform, och att förelägga Frankrikes och Englands stridande konungar hennes uppmaning att sluta fred. Deras beskickning blev emellertid utan resultat. Icke heller lyckades de utverka påvens stadfästelse av den planerade klosterstiftelsen. Detta var väl en av anledningarna till att konung Magnus’ intresse för denna stiftelse avtog. Han visade sig dessutom alltmera ovillig att följa de politiska och moraliska råd hon brukade meddela honom, och andra rådgivare påverkade honom i motsatt riktning. Förhållandet mellan honom och Birgitta blev spänt. För att uppnå den påvliga stadfästelse, hon drömde om, var hon tvungen att själv – det var nu andra gången – begiva sig till Södern. Färden ställdes emellertid icke till Avignon utan till Rom. Birgitta ville invänta påvens återkomst till sin rätta residensstad för att därstädes få sin klosterregel bekräftad av honom. Dessutom stod Rom för henne såsom kristenhetens medelpunkt och såsom apostlarnas och martyrernas minnesrika stad. Hon förstod, att en sådan miljö skulle kunna giva den rikaste näring åt hennes fromhetsliv.

Vill du börja läsa Uppenbarelserna så kan du starta här:

”Guds Son talar: »Hören, I alla mina ovänner, som leven i världen, ty till mina vänner talar jag ej. Hören, alla präster, ärkebiskopar, biskopar och alla lägre ämbetsmän i Kyrkan! Hören, allt klosterfolk av vad orden I än månde vara! Hören, jordens konungar, furstar och domare, och alla I som tjänen! Hören, I kvinnor, drottningar och furstinnor, och alla fruar och tjänarinnor, ja alla, av vad stånd och villkor I än månde vara, stora och små, som bebyggen jorden; hören de ord som jag, vilken skapat eder, nu talar till eder. Jag klagar över, att I haven vikit bort ifrån mig och givit eder vilja åt djävulen och lyden dennes ingivelser. Jag har dock återlöst eder med mitt blod, och jag önskar ingenting annat än edra själar. Vänden därför om till mig i ödmjukhet, så skall jag mottaga eder som barn.»”